Dags att sluta dregla…

…eller; varför den utrustning jag har passar perfekt för mig!

I helgen var jag och fotograferade en del på Krokstrandsfestivalen. Jag kände mig lite pinsamt överambitiös när jag hade min gamla (numera Judits) K10D med ett 18-55mm 3.5-5.6 (kitobjektivet) och min K7 med 70-200 2.8, dvs. två kameror runt halsen. Värsta pressfotografen, och ett flertal tjejer kommenterade vilken stor utrustning jag hade… :-)

Tanken var att jag skulle täcka in nästan hela registret från 18 till 200 utan att behöva leta upp en bra damm-/vind-/solfri plats att byta objektiv. Det funkade finemang, och jag blåste iväg dryga 200 bilder av olika slags festivalmotiv.

Sedan drog vi hem för en kort paus på sena eftermiddagen (jag börjar bli gammal och måste sova middag :-) ) och då passade jag på att dumpa K10’an och byta till mitt 50mm 1.4 på K7’an eftersom jag visste att ljuset skulle vara mycket svagare på kvällen. Min K7 är stabil och har bara snyggt brus ända upp till ISO 1600, men jag var ändå lite konservativ och ställde in den på ISO 800, och körde Tv (tidsprioritet) på 1/60, på med skakreducering, underexponera 1,5 steg (konsertbilder är alltid mörkare än ”vanliga” bilder, så kamerans mätare blir alltid lurad) och blåste sedan iväg dryga 350 bilder. De flesta bilderna höll sig inom f1.4-f1.8 upp mot som mest 2.8, med kanske 5-10% som blev något steg för underexponerade som jag förkastade i första urvalet.

Det fina med att plåta konsertbilder är att det finns bra ljussättningen på motivet. Det gäller bara att hitta en bra plats att fota från, och att se till att variera sig genom att traska runt och försöka få med sig olika vinklar, och olika motiv. Blixten vill jag helst aldrig behöva använda på en konsert, det vita ljuset är en så trist färgbalans jämfört med det härliga kontrastiga scenljuset.

Jag måste påminna mig själv återigen att jag inte behöver gå och dregla efter mina fotokollegor som kör med Nikon eller Canon. Visst är det en del saker som är trevligare med deras märken, framförallt när det gäller utbudet på tillbehör, och mängden olika modeller, MEN i slutändan handlar det ändå om att hitta en enda kamera med ett enda objektiv som man kan tillräckligt väl för att kunna få fast ett ögonblick som matchar det man har som vision… Och, att ha plåtat tillräckligt många bilder genom åren för att känna instinktivt vilka inställningar som kommer att funka, så man kan spendera sin tid med att titta genom sökaren istället för att stå och glo och pilla i menyer medan allt spännande händer framför ögonen!

Av de c:a 550 bilder jag tog känner jag mig helt ok (och tänker spara på) c:a 200. Av dessa känns ungefär 40 som 3-stjärniga, ungefär 5 som 4-stjärniga, och 1 som 5-stjärnig. Gissa vilken rating jag gav bilden här intill? :-)