De första modellbilderna, old school…

Svartvitt foto på Emelie. Tmax400

Efter jag började fota analogt igen har jag känt att jag gärna vill ge mig på att fota porträtt igen, och för att friska på mitt minneom hur kameran funkar i den situationen så hjälpte min systers
bonusbarn Emelie till att ställa upp som modell. Tanken var väldigt enkel; försök att skapa 2-3 bilder som hade lite av känslan från parfymreklam eller ett modehus, dvs. det krävs inte perfekt skärpa, men känslan skall vara både klassisk och modern.

Så, en söndagseftermiddag i mars med växlande molnighet åkte jag och Emelie iväg till Strömsdalen för att fota lite. Ett par saker har jag redan fått grepp om; negativ film får gärna överexponeras en del, det förstör inte känslan i bilden på samma sätt som jag var van med när jag fotade diafilm på 35mm.

En vanlig digitalkamera ger ett mycket större skärpedjup, vilket i mitt tycke ger en lite rörigare bild, även om den är suveränt bra när det gäller färger och skärpa.

Kort skärpedjup, eller inte? När det gäller skärpedjupet så får man rätt fint kort skärpedjup såpass högt som f4-5,6 om modellen bara står 1,5 meter bort, man får inte glömma att bländarens storleken funkar i relation till negativets yta, och med medelformat så har man minst 1-1,5 större steg för att få samma korta skärpedjup, dvs. om man tänker sig f2.8 på en digital fullformatare 35mm (som min f.d. Nikon D800), så motsvarar det troligen runt f4,5 någonstans med en mellanformatare, så man får ställa om huvudet lite till den omräkningen.
Om man jämför med en APS-C digitalkamera som min D5300 så är nog skärpedjupet längre med mitt 50mm f1.8 än det är på Hasselbladarens 80mm f2.8 Planar vid full öppning…

Samma bild tagen med mellanformatskamera och negativ färgfilm (Portra 160), mellanformatet ger kortare skärpedjup och i mitt tycke härligare känsla.

Exponera rätt är en konst i sig. Eftersom en Hasselbladare har kortaste exponeringstid på 1/500 så tänkte jag att man nog skulle behöva ha ISO100 eller 160 när man fotar utomhus, så jag köpte först ett par rullar portra 160, men jag märker att ISO400 är min ”sweet spot” där man fortfarande får härligt korn och oftast rör sig mellan 1/60s som längst och 1/500s som kortast vid f2,8-5,6 där jag oftast fotar. ISO100 skulle nästan helt säkert kräva stativ i många lägen, och när jag fotar porträtt föredrar jag att köra handhållet. Den kortaste exponeringstiden på 1/500 är en begränsning
när man har laddat ISO400 och man fotar på en solig dag, då är det ofta nödvändigt att ta sig upp mot f11 eller högre för att få en ok exponering. Om jag hade siktat mycket på att fota porträtt i starkt solsken hade jag nog kikat efter att köpa ett ND-filter för att sänka 3 steg, dvs. ett ND8 (en åttondel av ljuset), då hade jag kunnat köra runt f5.6 med ISO400-film på en solig dag.

Återigen digitalkamera, skärpedjupet gör att bilden upplevs lite ”rörig”…

Att sikta rätt och få skärpa i bilden är inte helt enkelt, jag har rätt svårt för att tänka om huvudet med höger/vänster för den inbyggda sökaren (bilden blir spegelvänd, och man flyttar alltså kameran till höger om man vill att bilden skall justeras åt vänster), så nu kör jag istället med ett traditionellt prisma. Det är lite klumpigt ovanpå kameran, men mycket mer naturligt att jobba med. Skärpan är också riktigt knepig att pricka, främst av ett skäl; vridringen för fokus har väldigt mycket utslag från kortast till längst, man får vrida en del innan man ser hur man justerar skärpan, och det finns som standard inga som helst hjälpmedel för att visa när skärpan är prick på. Min lösning på det var att jag köpte ett billigt (typ 150 kr) prisma från kina, så nu har jag s.k. split prism och ser därmed en ring i mitten som är delad i två delar, och man letar upp något i det man vill pricka skärpan på och vrider på fokusringen tills de två halvorna ser ut som en vanlig sammanhängande bild, då har man prickat skärpan rakt på. Detta är jag van med från början av 80-talet då min första systemkamera hade precis detta :-) Oavsett så är fokusinställning något som tar mycket mer tid på en gammal bladare, så antingen fotar man saker där man kan förutsäga var fokus skall ligga, eller så ser man till att ha rejält med ljus och kör en bländare som ger ett rätt långt skärpedjup.

Samma motiv och utsnitt, men helt annan känsla, återigen kortare skärpedjup, och färgbalansen ger bilden en varmare ton som passar bra för porträtt.

När man fotat klart så laddar man ur filmen från magasinet och lägger rullarna i ett kuvert och sänder iväg till Veikko på Team Framkallning i Stockholm som framkallar och sänder åter negativen. Runt 7-10 dagar brukar det ta innan man har bilderna åter och äntligen får lägga dom i Scannern för att försöka få ordning på dom. En sak man totalt förträngt när man gått över till digitalt är allt arbete med att scanna, både att det tar tid, man svär sig grön på dammkorn och att hållaren till negativen inte lyckas med att hålla negativet platt, utan det buktar alltid upp så man tappar skärpan. Men, antingen så lär man sig tycka om denna delen av arbetet också, eller så får man betala någon annan för att scanna bilderna. Personligen tycker jag det är en rätt kul del av processen också, så de timmar jag lägger på det får mig bara att uppskatta bilderna än mer, och att jobba ännu mer på att varenda gång man trycker på avtryckaren skall vara när bilden är helt rätt. Inga knäpp-och-glöm bilder, utan bara minnesvärda motiv som man njuter av att se igen på riktigt fina papperskopior :-)