Kategoriarkiv: Teknik

Inlägg om tekniska saker (elektronik, mekanik och klockor)

De första modellbilderna, old school…

Svartvitt foto på Emelie. Tmax400

Efter jag började fota analogt igen har jag känt att jag gärna vill ge mig på att fota porträtt igen, och för att friska på mitt minneom hur kameran funkar i den situationen så hjälpte min systers
bonusbarn Emelie till att ställa upp som modell. Tanken var väldigt enkel; försök att skapa 2-3 bilder som hade lite av känslan från parfymreklam eller ett modehus, dvs. det krävs inte perfekt skärpa, men känslan skall vara både klassisk och modern.

Så, en söndagseftermiddag i mars med växlande molnighet åkte jag och Emelie iväg till Strömsdalen för att fota lite. Ett par saker har jag redan fått grepp om; negativ film får gärna överexponeras en del, det förstör inte känslan i bilden på samma sätt som jag var van med när jag fotade diafilm på 35mm.

En vanlig digitalkamera ger ett mycket större skärpedjup, vilket i mitt tycke ger en lite rörigare bild, även om den är suveränt bra när det gäller färger och skärpa.

Kort skärpedjup, eller inte? När det gäller skärpedjupet så får man rätt fint kort skärpedjup såpass högt som f4-5,6 om modellen bara står 1,5 meter bort, man får inte glömma att bländarens storleken funkar i relation till negativets yta, och med medelformat så har man minst 1-1,5 större steg för att få samma korta skärpedjup, dvs. om man tänker sig f2.8 på en digital fullformatare 35mm (som min f.d. Nikon D800), så motsvarar det troligen runt f4,5 någonstans med en mellanformatare, så man får ställa om huvudet lite till den omräkningen.
Om man jämför med en APS-C digitalkamera som min D5300 så är nog skärpedjupet längre med mitt 50mm f1.8 än det är på Hasselbladarens 80mm f2.8 Planar vid full öppning…

Samma bild tagen med mellanformatskamera och negativ färgfilm (Portra 160), mellanformatet ger kortare skärpedjup och i mitt tycke härligare känsla.

Exponera rätt är en konst i sig. Eftersom en Hasselbladare har kortaste exponeringstid på 1/500 så tänkte jag att man nog skulle behöva ha ISO100 eller 160 när man fotar utomhus, så jag köpte först ett par rullar portra 160, men jag märker att ISO400 är min ”sweet spot” där man fortfarande får härligt korn och oftast rör sig mellan 1/60s som längst och 1/500s som kortast vid f2,8-5,6 där jag oftast fotar. ISO100 skulle nästan helt säkert kräva stativ i många lägen, och när jag fotar porträtt föredrar jag att köra handhållet. Den kortaste exponeringstiden på 1/500 är en begränsning
när man har laddat ISO400 och man fotar på en solig dag, då är det ofta nödvändigt att ta sig upp mot f11 eller högre för att få en ok exponering. Om jag hade siktat mycket på att fota porträtt i starkt solsken hade jag nog kikat efter att köpa ett ND-filter för att sänka 3 steg, dvs. ett ND8 (en åttondel av ljuset), då hade jag kunnat köra runt f5.6 med ISO400-film på en solig dag.

Återigen digitalkamera, skärpedjupet gör att bilden upplevs lite ”rörig”…

Att sikta rätt och få skärpa i bilden är inte helt enkelt, jag har rätt svårt för att tänka om huvudet med höger/vänster för den inbyggda sökaren (bilden blir spegelvänd, och man flyttar alltså kameran till höger om man vill att bilden skall justeras åt vänster), så nu kör jag istället med ett traditionellt prisma. Det är lite klumpigt ovanpå kameran, men mycket mer naturligt att jobba med. Skärpan är också riktigt knepig att pricka, främst av ett skäl; vridringen för fokus har väldigt mycket utslag från kortast till längst, man får vrida en del innan man ser hur man justerar skärpan, och det finns som standard inga som helst hjälpmedel för att visa när skärpan är prick på. Min lösning på det var att jag köpte ett billigt (typ 150 kr) prisma från kina, så nu har jag s.k. split prism och ser därmed en ring i mitten som är delad i två delar, och man letar upp något i det man vill pricka skärpan på och vrider på fokusringen tills de två halvorna ser ut som en vanlig sammanhängande bild, då har man prickat skärpan rakt på. Detta är jag van med från början av 80-talet då min första systemkamera hade precis detta :-) Oavsett så är fokusinställning något som tar mycket mer tid på en gammal bladare, så antingen fotar man saker där man kan förutsäga var fokus skall ligga, eller så ser man till att ha rejält med ljus och kör en bländare som ger ett rätt långt skärpedjup.

Samma motiv och utsnitt, men helt annan känsla, återigen kortare skärpedjup, och färgbalansen ger bilden en varmare ton som passar bra för porträtt.

När man fotat klart så laddar man ur filmen från magasinet och lägger rullarna i ett kuvert och sänder iväg till Veikko på Team Framkallning i Stockholm som framkallar och sänder åter negativen. Runt 7-10 dagar brukar det ta innan man har bilderna åter och äntligen får lägga dom i Scannern för att försöka få ordning på dom. En sak man totalt förträngt när man gått över till digitalt är allt arbete med att scanna, både att det tar tid, man svär sig grön på dammkorn och att hållaren till negativen inte lyckas med att hålla negativet platt, utan det buktar alltid upp så man tappar skärpan. Men, antingen så lär man sig tycka om denna delen av arbetet också, eller så får man betala någon annan för att scanna bilderna. Personligen tycker jag det är en rätt kul del av processen också, så de timmar jag lägger på det får mig bara att uppskatta bilderna än mer, och att jobba ännu mer på att varenda gång man trycker på avtryckaren skall vara när bilden är helt rätt. Inga knäpp-och-glöm bilder, utan bara minnesvärda motiv som man njuter av att se igen på riktigt fina papperskopior :-)

Krävs mer än en liten pust…

Nikon D800 dusty sensorNepp, räckte inte med gummiblåsan för att göra rent kameran, så till veckan får den åka en liten sväng med posten för rengöring av sensorn. Just nu kan jag inte fota landskapsbilder utan att få med skräp på bilden (porträtt däremot funkar fint eftersom det är rätt öppen bländare då). Tror faktiskt att det är små oljefläckar från spegeluppfällningen som har satt sig på sensorn (kolla på bilden till höger, det är en totalt oredigerad bild), så det behövs nog någon som fysiskt går på sensorn med försiktig rengöringsvätska eller liknande. Jag skall prova mig på att använda en kameraservice-firma som är auktoriserad av Nikon istället för att skicka den direkt till Nikon, som jag haft problem med tidigare när min kompaktkamera var inne hos dom i över 3 veckor för en enkel garantireparation… Återkommer med en rapport när den är åter och nyrengjord :)

Några små dammkorn…

Märkte för några dagar sen hur ett par dammkorn blir rätt så märkbara när man fotar med stort skärpedjup (f8 och uppåt) på D800’an. Jag är lite ovan med dammkorn inuti kamerahuset eftersom jag aldrig hade problem med det på mina Pentax, men jag tror det kommer från 24-85 objektivet, som fungerar lite som en bälg när man zoomar in och ut, och därmed finns det risk att man tar med sig dammkorn in i kamerahuset. D800’an har inbyggt dammrengöring, men det verkar inte skaka bort alla dammkorn, så jag skall skaffa mig en liten gummiblås, borde finnas på Clas Ohlson eller liknande för en 50-lapp räknar jag med :) Ett par försiktiga blås in i huset tillsammans med tyngdkraften borde göra susen!

Minneskort, en liten djungel…

Eftersom min kamera har två typer av minneskort, Compact Flash och SD, så gav jag mig nyss ut på jakt efter ett nytt större minneskort. Kameran levererar ruskigt stora bildfiler, över 50 MB i flera fall, och de flesta minneskort jag har sen tidigare är 4 och 8 GB, vilket har funkat fint när bildfilerna vart en tredjedel så stora. Eftersom bildfilerna nu är väldigt stora innebär det också att dom tar längre tid på sig att sparas på minneskortet, vilket ställer krav på att korten inte bara är stora, utan snabba också.

Mitt snabbaste bästa kort är ett SD-kort, Sandisk 8GB extreme pro med 45 MB/s överföringshastighet, och det är det enda kortet som jag bekvämt kan använda i min D800. Mina övriga kort är runt 15-20 MB/s i hastighet, och flera sekunders väntetid får man isåfall räkna med att utstå när man skall titta igenom sina bilder i kamerans display.

Något som jag blev överraskad av var att flera kort från t.ex. Lexar utlovade en väldigt hög läs-hastighet (upp mot 100 MB/s enligt UHS-1 standarden), men när man fick listat ut vad skrivhastigheten var visade sig den i många fall vara rejält mycket lägre, och jag kände att jag ville ha ett kort som var användbart både när det gällde skriv- och läshastighet. Så, valet föll till slut på ett SD-kort, Sandisk Extreme SDHC 32 GB, vilket borde innebära c:a 400 bilder och en skrivhastighet på 90 MB/s och en läshastighet på 95 MB/s. Eftersom jag oftast fotar c:a 250-300 bilder på en fotosession så känns 400 bilder som en rimlig nivå. Kortet inhandlade jag från Proshop.se, som enligt prisjakt hade bäst pris. Det är första gången jag handlar där, men eftersom jag känner till produkten såpass väl känner jag mig inte orolig att beställa där.

Bara ett verktyg…

Nikon D800Det är ett ämne som avhandlats i många olika sammanhang, både av andra och mig, och jo, kameran är bara ett verktyg. Att köpa en superkamera är absolut ingen garanti för att man tar superbilder.

MEN, på samma sätt som en såg bara är ett verktyg för en snickare så är snickaren också beroende av att sågen är skarp och känns bra att arbeta med. På samma sätt tycker jag att det är med kameror. Jag har fotat med Pentax sedan 90-talet, och har vart nöjd med både kvalitet och funktioner i deras kameror, men till slut blev det en enda faktor som avgjorde det för mig; För varje år som går känns det som Pentax inriktar sig mer och mer mot konsumentmarknaden, och en fullfjädrad fullformatskamera lyser med sin frånvaro, trots att både Canon, Nikon och Sony har släppt flera modeller vardera med fullformat. Därför bestämde jag mig när tillfället dök upp att köpa en demoexemplar av en splitter ny Nikon fullformatskamera från Cyberphoto. Objektivet jag köpte till var ett av de enklaste, men samtidigt mest användbara, nämligen 50 mm 1.8 G. Ett objektiv som enligt tester är otroligt skarpt med tanke på sitt låga pris.

Än så länge har jag bara fotat ett par dussin bilder, och jag har ännu inte vant mig med hur kameran fungerar, men helt klart är det en tyngre kamera än jag har vart van med. Tyngden känns dock inte som ett problem eftersom kameran ligger bra i handen. När det gäller bildkvalitet är det ovant att få bildfiler som är så stora, men det känns redan att 50 mm optiken är skarpare än jag är van med från min Pentax, och det är allt jag bryr mig om :-)

Om det skulle vara någon där ute som är intresserad att köpa min Pentax K-5 med 3 objektiv till ett riktigt bra pris, hör av dig med ett mail till m snabel-a dmlfoto.se, K-5’an är en suverän kamera, och med objektiven och tillbehören jag säljer till den täcker du in hela området som en avancerad amatör eller semi-proffs behöver! Titta på alla bilder på denna hemsida, så ser du vad kameran kan prestera! Mer info om K-5’an plus alla objektiv hittar du på menyn ovan under utrustning till salu.

Djupt i innanmätet…

Fokus-skiva byte Pentax K-5Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort förr med en kamera, nämligen att byta fokusskiva!

Fokusskivan sitter inuti kamerahuset, strax ovanför spegeln. Så efter ljuset kommit in genom objektivet och studsat på spegeln (utom ögonblicket när man tar kortet) så passerar det genom fokusskivan.

Den vanliga fokusskivan på en modern kamera är oftast väldigt ren, dvs. det finns nästan inga markeringar på den. Detta är absolut bra om man kör enbart med autofokus. Men, om man inte använder autofokus alltid så kan en ny fokusskiva vara ett suveränt hjälpmedel! Skivan jag satte in har ett s.k. delat prisma som fungerar så att inuti en liten ring i mitten så kapas innehållet isär, utom när det är perfekt fokuserat. M.a.o kan man bara vrida fokusen tills delen av bilden i mitten ser normal ut. Detta var ett av de vanligaste sätten att hjälpa till med skärpeinställning förut, och det är min favoritmetod för manuell fokus.

Att byta fokusskiva är ganska enkelt, jag gjorde det själv på 15 min med instruktionerna från leverantörens hemsida. Bytet av skivan påverkar inget annat i kameran, så man har fortfarande kvar autofokus om man vill, och exponeringen ändras inte.

För mer info om fokus-skivan jag använde, gå till KatzEye Optics.

Lycka till!

Därför använder jag Pentax

Bland mina vänner som fotar är jag den enda som fotar med Pentax. Jag har flera gånger funderat på att byta till en av de ”stora” tillverkarna, Canon eller Nikon. Pentax säljer väldigt många kameror, och är ett märke som har väldigt långa anor med många legendariska modeller i sin historia, många fotografer har någon gång ägt en gammal K1000, en gammal slitvarg.

Varför använder då jag Pentax? För mig började det 1995 när jag köpte min Pentax MZ-5. MZ-5 var min första kamera med autofokus (dock inte min första systemkamera), och jag vande mig rätt snabbt vid att inte behöva tänka på så mycket mer än att ställa in brännvidden och ta bilden. I flera år körde jag på auto, och jag körde bara med ett billigt 35-80 mm zoom.

Men, till slut, runt 1998-99, efter att ha läst mycket på photo.net så tog jag beslutet att köpa mitt första icke-zoom, och valet landade på ett 50 mm 1.4, och jag började förstå mig på Av-läget. Plötsligt öppnade sig en värld med knivskarpa bilder och superkort skärpedjup, och där var jag fast :-) Jag fotade massvis av bilder, framförallt dia med min MZ-5 i över 10 år, och var väldigt nöjd med hur liten och smidig den var.

Men, detta förklarar ändå inte varför jag ännu kör Pentax.

Skälen är flera;

  • Jag vann min första digitala SLR, en K10D och all gammal optik fungerade, så för 0 kr i investering hade jag kommit över på digitalfoto med en systemkamera :-)
  • De största modellerna (K-7, K-5, K10D) har alla haft väldigt proffsiga funktioner så som vädertätning och inbyggd skakreducering, detta till ett mycket bra pris. Man får helt enkelt mycket kamera för pengarna.
  • Jag har aldrig råkat ut för något hårdvaru- eller mjukvarufel. Min Nikon-kompakt var däremot redan på reparation efter mindre än ett år.
  • K-5 har väldigt bra brusegenskaper.
Vad skulle jag då vilja se för att Pentax skulle behålla min lojalitet? Full 36x24mm-sensor. Detta är viktigt för mig. Jag har flera objektiv (mitt 50 mm f1.4, Tamron 70-200 f2.8 och Samyang 14 f2.8) som alla skulle fungera perfekt till en fullformats-sensor. De skulle dessutom ge det skärpedjup som objektiven var byggda att klara. Pentax har ryktats i flera omgångar att man jobbar på fullformat, men inget har nått marknaden. I övrigt är jag nöjd med min K-5 och de bilder den levererar.
Det är sant som det är sagt att man inte kan se på en bild vilken kamera den är tagen med, och det känns som mina bilder får minst lika mycket positiv feedback som bilder tagna med andra märken. Kameran är bara det verktyg fotografen använder för att fånga bilden, och ljus fungerar likadant i (nästan) alla kameror, så av det skälet bör man bara gå på känslan i handen och bildkvalitén när man väljer kamera.
Men, mitt val av märke är inte skrivet i sten, så jag säger inte att jag aldrig kommer att byta. Men, just nu är det Pentax som gäller.

ISO 3200 and loving it…

Bild tagen med ISO 3200 på en Pentax K-5Nu har jag haft K-5’an i c:a 4-5 månader, och jag måste säga att det är en mycket trevlig kamera. K-7’an var jag mycket nöjd med, det är en välbyggd kamera som är väldigt trevlig och kapabel, och man har tagit allt som var bra med K-7’an och piffat till en av de få saker som kunde bli bättre, nämligen sensorn.

Antalet megapixels är inte något jag har stört mig på under flera år, allt från 10 megapixel och uppåt håller fint för mig, men det som jag verkligen känner har blivit mycket trevligt nu på K-5’an är brusnivåerna. Jag fotar regelbundet upp till ISO 3200 och sträcker mig ibland till ISO 6400, och känner att den t.o.m. på dom nivåerna levererar snygga bilder som t.o.m. funkar för utskrifter!

Egentligen var det väldigt sällan ett problem för mig med K-7’an med brusnivåerna, eftersom jag oftast klarade mig fint med ISO100-400, och ibland behövde dra mig till 800 eller i högsta fall 1600, men 800 var gränsen för mig när jag kände att det gav bilder som var tillräckligt snygga för utskrifter.

Den största förändring jag ser i mitt beteende är att jag nu oftast tar med mig pocketkameran för att kunna täcka in allt från vidvinkel till zoom i ett nödfall, men sen även tar med mig K-5’an med fast 50mm 1.4, satt på ungefär f2.2-2.8 (skärpan passar bäst för mig från 2.2 – 4.0). Handhållet på ISO 3200 och Pentax in-house stabilisering får jag riktigt användbara bilder ner till c:a 1/15, 1/30 slutartid, vilket faktiskt håller för normalt gatuljus på en mörk höstkväll! Exempelbilden i detta inlägg är ISO 3200, 50mm @ f2.8, 1/50 slutartid kl 7 en mörk höstmorgon med lite dimma (klicka för att se den större).

Vilken teknisk detalj tycker du är viktigast på din kamera? Kommentera gärna!

Nytt blogutseende

För några dagar sedan bytte jag blogutseende på min hemsida, www.dmlfoto.se. Jag använder numera WordPress, och temat jag hade tidigare heter Atahualpa, och är något jag har vart nöjd med mycket länge. Jag tycker fortfarande det är ett mycket bra tema, men jag ville prova på ett tema som använder ett annat upplägg, som känns lite mer ”tidning” med nyhetsflöde, tänk DN/GP m.fl…

Valet föll till slut på ett gratistema som heter Woo Premium News. Det är inte lika justerbart som Atahualpa, men har å andra sidan stort sett den funktionalitet jag önskade mig i standardkonfiguration. Nu följer bara någon vecka eller två med justeringar, för att få saker och ting att sitta lite mer på plats, samt att få översatt ett par hårdkodade engelska termer som jag inte vill ha med.

Tycker du denna layout är bra, eller var den förra snyggare? Kommentera gärna!

(och ja, jag vet att jag skriv blog med ett g, men blog är ett engelskt ord, så jag håller fast vid det, på samma sätt som jag gör vid att skriva web med ett b :-) )

Moving a WordPress-installation…

Today I’ve spent some time moving a WordPress-installation. I made a website for the dogclub I’m the webmaster for in the end of last year, and originally it was meant to co-exist with a bunch of ordinary html-files, so I did the wordpress-install in a subfolder. It has worked fine, but it didn’t look very professional since we ended up using only the wordpress-install and all the pages got an url including a folder named wordpress, so today I decided to move it. This is how I did it;

– I downloaded all the files via FTP
– I changed the settings in the general options of wordpress to go to the site root
– I re-uploaded all the files via FTP
– Went through each single page and changed the permalinks and the url’s for all the images.

This might sound simple, and it was, but the fourth step took about 3-4 hours to complete. Good for our club that they don’t pay me, because it would have crippled the club budget a bit :-)

New web-hotel

[singlepic id=455 w=224 h=134 float=left] In the last month or two me and Judit noticed that our web provider, one.com, was getting slower and slower, which meant our sites, which uses WordPress, took a few seconds longer than usual to respond. It wasn’t a huge problem, but especially the administration-panel took longer than comfortable to respond, which was annoying.

In the past I’ve been quite comfortable with having my website at one.com, and it has responded well, even after I started using WordPress, and so I contacted the one.com support. They basically responded, yes, we can see it’s slow, but I can’t see why. Since I work with IT support I can read this response between the lines I can tell that this means; ”yes, it’s slow, and it’s because we’re putting more clients on each server in order to get a bit more profit, but we’re not allowed to tell you this.”.

One.com is a very affordable solution for anyone who wants to have a very cheap website, you can get a website with a domain name for as little as 25-30 Euro per year, and for many people and small companies it is a very affordable and simple way to have a web presence. However, it’s not as expensive as you might think to get a better solution, especially if you have several domains, like we do. What we did was this;

I signed us up a for simple account at Binero. They have been voted the best web hotel in Sweden for two years, running, and I can see why. Their pricing is totally clear, no hidden charges (you can quit your account any time, and they will pay back any prepaid amount you have left). I sent two e-mails to their support, and both times the answers came in a reasonable time (3 hrs and 1 hr) and both times the answers were in clear and simple language.

A simple account at Binero costs about 80 euro per year, and includes 100 GB of space (33 times more than at one.com) and enough trafic for a very popular site with thousands of daily visits and heavy graphics. One thing that I really liked was that for those who know a bit more about Webdesign you have the chance to adjust practically all of the settings of your account. You can set up tons of mysql-databases, tons of domains connected to one account etc, so now mine and Judits site are on one single account, which means in reality the price increase wasn’t so big, and we can really tell the difference in speed! I think Binero works on the assumptions that their customers pays for making sure their sites aren’t throttled or slowed down by pushing too many customers on their servers…

So far, we’re happy with the experience we have at Binero, and I would gladly recommend it to anyone who considers their website an important part of their marketing or online life.