Martin Larsson

Gatufoto, några tankar…

Martin — Sun, 08 Apr 2012 15:48:10 +0000

(klicka på bilderna för att få upp dom stora)

Gatufoto är en kategori av bilder som jag inte har övat på väldigt mycket, mest eftersom jag har svårt för att tränga mig på, att rikta kameran rakt mot en främmande person och ta en eller flera bilder. Men, samtidigt vet jag att man har laglig rätt att fota personer som är på allmän plats, och det gäller i de flesta länder i världen.

Varför vill jag då fota gatufoto? Först och främst eftersom det är människor, det vi alla är bäst på att förstå eftersom vi alla är människor, men trots vår gemensamma nämnare finns det så många olika historier, så många saker och val som gjort att den människan finns där just precis när jag är där och fotar. Vad står den här tjejen och funderar på och vem är hon?

Och den här killen som står på samma tågstation, bara 10-15 meter bort, varför är han här? Varför är han klädd som han är, och vad tittar han på? Har han något gemensamt med tjejen på förra bilden förutom att dom troligen bor i samma stad?

Och den här tjejen och killen? Är hon blyg eller ledsen och varför tittar han ner? Vad tänker hon på när hon ser mig med kameran?

Många tankar och funderingar kan man få när man fotar gatufoto, och kanske sen framför allt i mitt fall efteråt när man sitter och tittar mer på bilderna.

Jag gillar också att titta på bilden och bestämma först då hur jag vill behandla bilden för att förstärka det jag ser i den. Hur man beskär bilden spelar stor roll, vad man väljer att inkludera och inte. Även vinjettering kan användas för att dra blicken åt en särskild detalj eller person. Jag brukade tidigare inte göra något åt vitbalansen i bilden, utan brukade försöka sikta på att få den så korrekt som möjligt, men numera händer det ofta att jag drar vitbalansen och lägger på en svag färgning för att få bilden att kännas tidlös och lite åldrad, eller kall för att förstärka känslor.

Bilderna ovan är från ett besök nyligen i Ungern, och jag hade bara med mig min lilla Nikon P7000 kompaktkamera, vilket passar mig, eftersom man inte ser så ”proffsig” ut med en kompaktkamera, utan oftast tas för en turist. Dessutom har P7000 en rätt bra zoom, motsvarande 200 mm, så man kan fylla rätt så mycket av bilden med en enda person. 10 megapixel räcker också fint, och även en något beskuren bild skulle jag inte tveka att skriva ut i 30×20 cm om jag ville. Däremot hade jag föredragit systemkameran med 70-200 2.8 för den härliga känslan i bilden med kort skärpedjup, och möjlighet att ta snabba bildserier, men när man lyfter upp en sån kamera rakt framför ansiktet är folk väldigt snabba på att instinktivt vända sig bort, eller i alla fall få ett väldigt irriterat ansiktsuttryck, så systemkameran föredrar jag när jag fotar personer som vet om att jag skall fota dom.

Här är några fler bilder från samma resa;

Djupt i innanmätet…

Martin — Sat, 31 Mar 2012 10:17:06 +0000

Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort förr med en kamera, nämligen att byta fokusskiva!

Fokusskivan sitter inuti kamerahuset, strax ovanför spegeln. Så efter ljuset kommit in genom objektivet och studsat på spegeln (utom ögonblicket när man tar kortet) så passerar det genom fokusskivan.

Den vanliga fokusskivan på en modern kamera är oftast väldigt ren, dvs. det finns nästan inga markeringar på den. Detta är absolut bra om man kör enbart med autofokus. Men, om man inte använder autofokus alltid så kan en ny fokusskiva vara ett suveränt hjälpmedel! Skivan jag satte in har ett s.k. delat prisma som fungerar så att inuti en liten ring i mitten så kapas innehållet isär, utom när det är perfekt fokuserat. M.a.o kan man bara vrida fokusen tills delen av bilden i mitten ser normal ut. Detta var ett av de vanligaste sätten att hjälpa till med skärpeinställning förut, och det är min favoritmetod för manuell fokus.

Att byta fokusskiva är ganska enkelt, jag gjorde det själv på 15 min med instruktionerna från leverantörens hemsida. Bytet av skivan påverkar inget annat i kameran, så man har fortfarande kvar autofokus om man vill, och exponeringen ändras inte.

För mer info om fokus-skivan jag använde, gå till KatzEye Optics.

Lycka till!

Därför använder jag Pentax

Martin — Sun, 18 Mar 2012 17:26:39 +0000

Bland mina vänner som fotar är jag den enda som fotar med Pentax. Jag har flera gånger funderat på att byta till en av de ”stora” tillverkarna, Canon eller Nikon. Pentax säljer väldigt många kameror, och är ett märke som har väldigt långa anor med många legendariska modeller i sin historia, många fotografer har någon gång ägt en gammal K1000, en gammal slitvarg.

Varför använder då jag Pentax? För mig började det 1995 när jag köpte min Pentax MZ-5. MZ-5 var min första kamera med autofokus (dock inte min första systemkamera), och jag vande mig rätt snabbt vid att inte behöva tänka på så mycket mer än att ställa in brännvidden och ta bilden. I flera år körde jag på auto, och jag körde bara med ett billigt 35-80 mm zoom.

Men, till slut, runt 1998-99, efter att ha läst mycket på photo.net så tog jag beslutet att köpa mitt första icke-zoom, och valet landade på ett 50 mm 1.4, och jag började förstå mig på Av-läget. Plötsligt öppnade sig en värld med knivskarpa bilder och superkort skärpedjup, och där var jag fast :-) Jag fotade massvis av bilder, framförallt dia med min MZ-5 i över 10 år, och var väldigt nöjd med hur liten och smidig den var.

Men, detta förklarar ändå inte varför jag ännu kör Pentax.

Skälen är flera;

Jag vann min första digitala SLR, en K10D och all gammal optik fungerade, så för 0 kr i investering hade jag kommit över på digitalfoto med en systemkamera :-)
De största modellerna (K-7, K-5, K10D) har alla haft väldigt proffsiga funktioner så som vädertätning och inbyggd skakreducering, detta till ett mycket bra pris. Man får helt enkelt mycket kamera för pengarna.
Jag har aldrig råkat ut för något hårdvaru- eller mjukvarufel. Min Nikon-kompakt var däremot redan på reparation efter mindre än ett år.
K-5 har väldigt bra brusegenskaper.

Vad skulle jag då vilja se för att Pentax skulle behålla min lojalitet? Full 36x24mm-sensor. Detta är viktigt för mig. Jag har flera objektiv (mitt 50 mm f1.4, Tamron 70-200 f2.8 och Samyang 14 f2.8) som alla skulle fungera perfekt till en fullformats-sensor. De skulle dessutom ge det skärpedjup som objektiven var byggda att klara. Pentax har ryktats i flera omgångar att man jobbar på fullformat, men inget har nått marknaden. I övrigt är jag nöjd med min K-5 och de bilder den levererar.

Det är sant som det är sagt att man inte kan se på en bild vilken kamera den är tagen med, och det känns som mina bilder får minst lika mycket positiv feedback som bilder tagna med andra märken. Kameran är bara det verktyg fotografen använder för att fånga bilden, och ljus fungerar likadant i (nästan) alla kameror, så av det skälet bör man bara gå på känslan i handen och bildkvalitén när man väljer kamera.

Men, mitt val av märke är inte skrivet i sten, så jag säger inte att jag aldrig kommer att byta. Men, just nu är det Pentax som gäller.

Fotomässa och studiokväll

Martin — Mon, 05 Mar 2012 12:03:45 +0000

Denna helgen gick i fotots tecken! Först fotomässa i Oslo på Lördagen, där man fick spana in senaste nytt från alla håll och kanter och lyssna på intressanta föreläsningar.

Benny Ottosson (Ottosson Photo) visar hur man snabbt kan få en smickrande pose för ett snabbporträtt. Modell: Elin.
Pentax K-5, Tamron 70-200@70mm, ISO 3200, f2.8, 1/60s

Sen på Söndagen riggades hemmastudion upp och vi fick besök av Szabina, Tindra och Laszlo som var nyfikna på att få lite porträttbilder tagna. Bilderna blev jättefina, och vi hade jättekul!

Szabina, belyst av en 30×120 softbox snett bakifrån vänster. Reflexskärm till höger.
Pentax K-5, 50 mm 1.4 @ f18. ISO 80.

Szabina, belyst av en 120 cm octabox fram uppe vänster. Reflexskärm till höger.
Pentax K-5, 50 mm 1.4 @ f10, ISO 80.

Tindra, belyst av en 120 cm octabox fram uppe från vänster. Reflexskärm till höger.
Pentax K-5, 50 mm 1.4 @ f14. ISO 80.

Att tänka nytt…

Martin — Tue, 31 Jan 2012 22:46:08 +0000

…är nog en av de saker jag försöker jobba hårdast på nu när jag fotar. Sitter och går igenom lite gamla bilder som jag kände mig lite tveksam till, men ibland är allt som behövs bara att ändra lite på sättet man tänker, som att t.ex. våga snurra på en bild :-)

Modell: Elin

Kompaktkamera? Funkar (oftast) fint!

Martin — Sat, 28 Jan 2012 14:11:09 +0000

Har sedan ett år tillbaka alltid med mig min lilla Nikon P7000, oftast i jackfickan, och det har helt klart blivit ett antal bilder tagna med den som är mycket bra. Bilder som jag aldrig hade tagit annars, eftersom jag inte orkat släpa med mig kameran. Men, det är vissa saker som är mindre bra.

Liten sensor = dåliga brusegenskaper. Detta är inget problem om man mestadels fotar på dagtid, då finns det gott om ljus. Men, när jag härom kvällen skulle fota lite bilder strax efter solnedgång blev det uppenbart att min DSLR hade klarat sig avsevärt bättre. Jag satte kameran på ISO 100, satte fokus på oändligt, satte 10 sekunder timer, satte bracketing på 5 bilder med +2, +1, 0, -1 och -2. Satte sedan kameran ovanpå ett stationärt objekt, t.ex. ett stenblock. Men, bilderna blev inte bra. Först och främst maxade jag ut slutartiden på 8 sekunder på samtliga + steg, dvs. jag fick inga bilder som fångade upp detaljer i de mörkaste delarna.

Detta var inte några jättekritiska bilder som jag planerat och gjort massa arbete inför, så det var först när jag kom hem som jag började kika på dom som jag blev besviken. Inför nästa försök satsar jag på; ISO 200 eller 400, även om det är lite brusigare. Manuell fokusering, oändligt var inte klockrent, det räckte kanske 100 meter bort. Bracketing 5 steg fast 0,7 istället kan nog också funka bättre.

Reminder to self; lägg ut stativet i bilen, det gör ingen nytta ståendes här hemma i vardagsrummet…

Denna bild från kvällen blev däremot trevlig. Handhållen, ISO800, 1/8 s slutartid (antiskak på). Lite brusreducerad i LR3.

Studio igen…

Martin — Sat, 28 Jan 2012 13:55:32 +0000

De senaste två helgerna har det blivit studioplåtande, och jag har faktiskt (hjälpligt) lyckats få använt 180cm-octan också! Den är gigantisk, tung och otymplig, och även om man på Cyberphoto påstår att den skall funka fint med blixten jag köpte så sjunker den långsamt till den tar i golvet.. Men, jösses vilket mjukt ljus den ger… Här är ett par exempel från två olika plåtningstillfällen (ni kanske känner igen modellerna, det är vänner från fotoklubben som gladerligen ställer upp när jag ropar) :-) (Klicka på bilderna för att få upp dom stora)

Fotoåret 2011

Martin — Sat, 07 Jan 2012 14:42:25 +0000

Ännu ett år slut, och då är det dags för ett fotografiskt bokslut för 2011.
Först de hårda bitarna med teknik och siffror;

4251 bilder tagen med min kompaktkamera (Nikon P7000)
1949 bilder tagna med min Pentax K-7
2148 bilder tagna med min Pentax K-5

dvs. totalt 8348 bilder som jag just nu har kvar. Jag har nog slängt minst 2-3 gånger så många…

Jag har under året skaffat en ny kamera, Pentax K-5. Jag var väldigt nöjd med min K-7, men fick ett väldigt bra tillfälle att skaffa K-5′an, och jag märker en väldigt stor skillnad; möjligheten att ta bilder med mycket hög ISO har förbättrats mycket. K-7′an tar snygga bilder upp till ISO800, användbara till ISO1600, medans K-5′an tar snygga bilder upp till ISO3200 och användbara upp till ISO6400, och den sista biten där betyder att man kan fota handhållet inomhus även under dålig belysning, och det är en stor skillnad för den typen av bilder, att inte behöva rigga upp stativ eller blixtar när man fotar människor. Om jag fotar utomhus i dagsljus tror jag inte jag skulle märka skillnad alls på bilder från K-7′an och K-5′an.

Hela året har jag kört ett 365-projekt, dvs. fota minst en bild varje dag och lägg ut på nätet. Läs separat bloggpost om detta här.

I november var jag på fotomässan i Stockholm. Liten besvikelse jämfört med förra året, nästan exakt samma kameror, samma utställare, inte mycket nytt. Kommer att fundera ett par gånger till innan nästa fotomässa med liknande upplägg…

Men, viktigast under året, jag har kommit en bit längre på vägen att inse vad jag tycker är mest intressant att fotografera, och det är människor. Jag har vid många tillfällen riggat upp min hemma-studio och fotat familj och vänner, och bilderna som kommit från det har vart bland de bästa jag någonsin tagit.

Mina tankar inför 2012 är;

Inget kamerabyte, jag har en bra kamera och de två objektiv som jag behöver
Färre, men bättre bilder än 2011.
Fler tillfällen att fota i studio, och utveckling av mina kunskaper i att fota vackra och spännande bilder på människor.

Här är ett par bilder som jag känner representerar den typ av bilder jag fotat under 2011.

365 dagar på gott och ont…

Martin — Thu, 05 Jan 2012 17:44:35 +0000

Nu är mitt 365-projekt slutfört. Det har på det stora hela vart ett nyttigt projekt, men stundtals väldigt svårt. De första månaderna hittade jag inspiration ganska enkelt, pocketkameran hängde med i jackfickan överallt, och jag fick till bilder som kändes rätt bra, jag postade väldigt snabbt på Flickr/Facebook m.m., oftast samma dag.

Men, efter 3-4 månader någonstans började det vissa dagar kännas som mer en tråkig uppgift, ett ”måste”. Vissa dagar gick det ändå att skapa rätt bra bilder trots känslan av ett måste (bilden här till höger är ett exempel på det), men efter ytterligare några månader började det smyga sig in rätt halvtaskiga bilder som togs bara för att jag skulle ha tagit en bild. Vissa dagar var det otroligt nära att det inte blev någon bild tagen alls, utan då blev det en skräpig brusig bild från min iPhone 3GS (inte direkt ett monster när det gäller kvalitet)…

Men, detta har hjälpt att lära mig inse massa saker;

Att alltid ha med en kamera är lättare än man tror, särskilt om kameran man har med sig är en kompaktkamera (min rekommendation är en Nikon P7100 eller en Canon G12).
Om man inte känner att man kan ta en riktigt bra en intressant bild, eller fånga ett ögonblick som inte kommer tillbaka, då är det bättre att stå över och fundera vad som skulle gjort den bilden bättre (t.ex. bättre ljus, annan komposition, annan optik).
Ett ”måste” är inte en bra saker för en kreativ sysselsättning.
Man bör alltid vänta med att posta en bild till man hunnit göra iallafall grundläggande bildbehandling av den.
En bild som först verkar misslyckad kan med rätt behandling visa sig rätt lyckad, så släng aldrig en bild förrän du tittat på den 2-3 gånger, gärna med några dagars mellanrum.

Under mitt 365-projekt har jag tagit 10-15 bilder som jag skulle klassa som några av de bästa bilder jag tagit någonsin, och jag har definitivt utvecklats som fotograf, men det har också vart väldigt krävande, särskilt att hitta tiden att gå igenom och behandla bilder, mina krav på de bilder jag lägger ut har definitivt höjts under detta året.

Så, med detta säger jag tack och hej till 365-projektet. Jag tänker fortfarande ha med mig minst en kamera varje dag, men jag kommer inte ta bilder varje dag, utan vänta ut de tillfällen då jag känner att jag kan ta en riktigt bra bild, inte bara en bild.

Samtliga bilder ser du genom att klicka här!

”Ärligt” vs. retouch…

Martin — Fri, 09 Dec 2011 12:16:43 +0000

På senaste tiden har det debaterats mycket runt vad som är ok att göra och inte göra med bilder. Bl.a. har vi den stora skandalen där naturfotografen Terje Hellesö ertappats med att retuschera många av sina bilder, samt senast H&M som använt en och samma kropp på samtliga modeller.

Jag tycker om att fotografera människor. Inte en enda människa som jag träffat har sett ut som de supermodeller man ser i tidningar. Alla har finnar, några hårfjun på överläppen, porer som är synliga osv.

Alla bilder som jag tar får en bildbehandling. Vissa bilder totalt minimal behandling i form av att det justeras lite på färgbalans och att en grundskärpa läggs på, medans andra genomgår större och tyngre behandling. Att behandla bilder är inget nytt. Sedan fotografi uppfanns så har yrkesfotografer behandlat sina bilder genom att mörka ner/ljusa upp, ta bort dammkorn och repor, men sedan datorgrafik slog igenom på 80-talet så har man kunnat göra mycket mer omfattande ändringar i en bild. Man kan idag med rätt enkla verktyg helt ta bort en person från en bild, eller byta ut ansikten.

När jag fotar ett porträtt så kommer jag att bildbehandla det, men jag har egna regler för hur jag gör det:

Jag lägger inte till något som inte var där
Jag ändrar inte kropps- eller ansiktsformen (dvs. ingen blir smalare eller tjockare)
Jag tar bort/dämpar ner finnar
Jag mjukar ut ojämnheter i huden
Jag minskar ner påsar/rynkor runt ögonen
Jag ljusar upp ögon och ev. tänder, men bara pyttelite
Jag tar ev. bort en del skrynkligheter eller dammkorn på kläder

Så som jag ser det är min behandling till för att få en bild på personen så som denne kan se ut när hon/han har en mycket bra dag. På bilden av Sofia här ovan till höger var det målet. Bilden är inte hårt behandlad, utan bara små justeringar, en del av de punkter som nämns här ovan.
I vissa fall kanske man vill göra tvärtom, som självporträttet här bredvid. Jag ville ta en helt ärlig bild på mig själv, handhållet, sen kväll, slutkörd efter jobbet, stora påsar under ögonen, skäggstubb, enda belysningen är en glödlampa i taket. Dvs. alla förutsättningar för att ta en så ”äkta” bild som möjligt. Denna bild är faktiskt också behandlad, genom att jag ökade kontrasten och drog färgtonen en aning åt gult, vilket får alla ojämnheter att framstå ännu mer.

Om man tror att Photoshop är den magiska biten runt fotografering så har jag ett tips till; lär dig mer om ljussättning! Genom att ändra på var ljuset kommer ifrån, hur starkt/svagt eller stort/litet det är så uppnår man mycket mer än vad man kan få till i Photoshop. Detta är något som de flesta porträttfotografer är mycket duktiga på…

Och; räkna med att alla bilder du ser på internet, i tidningar/reklam m.m. är behandlade. Det är bara i vissa former av fotojournalistik (t.ex. fotoreportage i krig, fattiga områden etc.) där de etiska kraven på äkthet är extrem, i alla andra områden av foto är det mer eller mindre accepterat att alla bilder genomgår någon form av behandling, och om man tänker på att foto är en konstform där man med sin bildbehandling vill få betraktaren att se och tänka på bilden på ett visst sätt, så är det ett helt acceptabelt sätt att jobba! Däremot är det långt ifrån alla som har mina etiska regler för bildbehandling. I reklam är allt tillåtet, även att ändra kroppsform, byta ut huvuden, skapa en kroppsform som inte ens är biologiskt möjlig. Allt för att sälja produkten och trycka så hårt som möjligt på de faktorer i den mänskliga hjärnan behandlar när man tittar på en bild på en annan människa. Den typen av retuschering tycker jag inte om, eftersom den skapar en bild av något som en normal människa omöjligt kan uppnå.