Dan Martin Larsson foto

”Ärligt” vs. retouch…

På senaste tiden har det debaterats mycket runt vad som är ok att göra och inte göra med bilder. Bl.a. har vi den stora skandalen där naturfotografen Terje Hellesö ertappats med att retuschera många av sina bilder, samt senast H&M som använt en och samma kropp på samtliga modeller.

Jag tycker om att fotografera människor. Inte en enda människa som jag träffat har sett ut som de supermodeller man ser i tidningar. Alla har finnar, några hårfjun på överläppen, porer som är synliga osv.

Alla bilder som jag tar får en bildbehandling. Vissa bilder totalt minimal behandling i form av att det justeras lite på färgbalans och att en grundskärpa läggs på, medans andra genomgår större och tyngre behandling. Att behandla bilder är inget nytt. Sedan fotografi uppfanns så har yrkesfotografer behandlat sina bilder genom att mörka ner/ljusa upp, ta bort dammkorn och repor, men sedan datorgrafik slog igenom på 80-talet så har man kunnat göra mycket mer omfattande ändringar i en bild. Man kan idag med rätt enkla verktyg helt ta bort en person från en bild, eller byta ut ansikten.

När jag fotar ett porträtt så kommer jag att bildbehandla det, men jag har egna regler för hur jag gör det:

Jag lägger inte till något som inte var där
Jag ändrar inte kropps- eller ansiktsformen (dvs. ingen blir smalare eller tjockare)
Jag tar bort/dämpar ner finnar
Jag mjukar ut ojämnheter i huden
Jag minskar ner påsar/rynkor runt ögonen
Jag ljusar upp ögon och ev. tänder, men bara pyttelite
Jag tar ev. bort en del skrynkligheter eller dammkorn på kläder

Så som jag ser det är min behandling till för att få en bild på personen så som denne kan se ut när hon/han har en mycket bra dag. På bilden av Sofia här ovan till höger var det målet. Bilden är inte hårt behandlad, utan bara små justeringar, en del av de punkter som nämns här ovan.
I vissa fall kanske man vill göra tvärtom, som självporträttet här bredvid. Jag ville ta en helt ärlig bild på mig själv, handhållet, sen kväll, slutkörd efter jobbet, stora påsar under ögonen, skäggstubb, enda belysningen är en glödlampa i taket. Dvs. alla förutsättningar för att ta en så ”äkta” bild som möjligt. Denna bild är faktiskt också behandlad, genom att jag ökade kontrasten och drog färgtonen en aning åt gult, vilket får alla ojämnheter att framstå ännu mer.

Om man tror att Photoshop är den magiska biten runt fotografering så har jag ett tips till; lär dig mer om ljussättning! Genom att ändra på var ljuset kommer ifrån, hur starkt/svagt eller stort/litet det är så uppnår man mycket mer än vad man kan få till i Photoshop. Detta är något som de flesta porträttfotografer är mycket duktiga på…

Och; räkna med att alla bilder du ser på internet, i tidningar/reklam m.m. är behandlade. Det är bara i vissa former av fotojournalistik (t.ex. fotoreportage i krig, fattiga områden etc.) där de etiska kraven på äkthet är extrem, i alla andra områden av foto är det mer eller mindre accepterat att alla bilder genomgår någon form av behandling, och om man tänker på att foto är en konstform där man med sin bildbehandling vill få betraktaren att se och tänka på bilden på ett visst sätt, så är det ett helt acceptabelt sätt att jobba! Däremot är det långt ifrån alla som har mina etiska regler för bildbehandling. I reklam är allt tillåtet, även att ändra kroppsform, byta ut huvuden, skapa en kroppsform som inte ens är biologiskt möjlig. Allt för att sälja produkten och trycka så hårt som möjligt på de faktorer i den mänskliga hjärnan behandlar när man tittar på en bild på en annan människa. Den typen av retuschering tycker jag inte om, eftersom den skapar en bild av något som en normal människa omöjligt kan uppnå.

Tidig julklapp…

Idag skall jag iväg och hämta en tidig julklapp till mig själv :-) Nu blir det en riktig studioblixt (Quantuum 300ws) och en bamsestor Octabox! Visst har det fungerat bra att fota studiobilder med externa kamerablixtar också, men just att kunna modellera ljuset i förväg tror jag kommer att bli en stor fördel. Octaboxen är hela 180 cm stor, så den borde ge ett stort vackert mjukt ljus oavsett om jag vill ljussätta ett ansikte, halvkropp eller helkropp inkl. bakgrund.

Bilder kommer här så fort jag fått chans att prova den live :-)

ISO 3200 and loving it…

Nu har jag haft K-5′an i c:a 4-5 månader, och jag måste säga att det är en mycket trevlig kamera. K-7′an var jag mycket nöjd med, det är en välbyggd kamera som är väldigt trevlig och kapabel, och man har tagit allt som var bra med K-7′an och piffat till en av de få saker som kunde bli bättre, nämligen sensorn.

Antalet megapixels är inte något jag har stört mig på under flera år, allt från 10 megapixel och uppåt håller fint för mig, men det som jag verkligen känner har blivit mycket trevligt nu på K-5′an är brusnivåerna. Jag fotar regelbundet upp till ISO 3200 och sträcker mig ibland till ISO 6400, och känner att den t.o.m. på dom nivåerna levererar snygga bilder som t.o.m. funkar för utskrifter!

Egentligen var det väldigt sällan ett problem för mig med K-7′an med brusnivåerna, eftersom jag oftast klarade mig fint med ISO100-400, och ibland behövde dra mig till 800 eller i högsta fall 1600, men 800 var gränsen för mig när jag kände att det gav bilder som var tillräckligt snygga för utskrifter.

Den största förändring jag ser i mitt beteende är att jag nu oftast tar med mig pocketkameran för att kunna täcka in allt från vidvinkel till zoom i ett nödfall, men sen även tar med mig K-5′an med fast 50mm 1.4, satt på ungefär f2.2-2.8 (skärpan passar bäst för mig från 2.2 – 4.0). Handhållet på ISO 3200 och Pentax in-house stabilisering får jag riktigt användbara bilder ner till c:a 1/15, 1/30 slutartid, vilket faktiskt håller för normalt gatuljus på en mörk höstkväll! Exempelbilden i detta inlägg är ISO 3200, 50mm @ f2.8, 1/50 slutartid kl 7 en mörk höstmorgon med lite dimma (klicka för att se den större).

Vilken teknisk detalj tycker du är viktigast på din kamera? Kommentera gärna!

En vecka, 1800 bilder…

För några veckor sedan var vi iväg på semester. Resan gick med solresor till Madeira, den soldränkta ön rakt ut i Atlanten, 70 mil väster om Marocco, 40 mil norr om Kanarieöarna. Madeira är en ganska liten (60×20 km) grön och lummig ö med mycket växtlighet och höga berg och klippor, formade av vulkaner.

Vi besökte ön i en vecka, och hade tur med vädret, en vecka med 27-30 grader varmt och soligt eller något molnigt varenda dag. Madeira brukar ha väldigt jämnt och fint väder hela året om, 22-26 grader, soligt, och korta regnskurar.

Jag hade med mig båda kamerorna med full uppsättning av objektiv, en bunte minneskort och batterier, och fotade friskt hela veckan. Detta resulterade i c:a 1800 bilder. Av alla dessa hittar jag minst 25-30 stycken jag känner mig riktigt nöjd med! Ett par av dom ser du här nedan (klicka på dom för att få upp större), och om du tittar här på min flickr kan du se samtliga!